Mina egna erfarenheter av vården
Kl 20.00 Påskdagen 040421 reser jag mig från fåtöljen, ramlar till golvet, lyckas inte komma upp. Golvet är hårt och kallt. Försöker igen och igen. Hasar mig på ryggen till ett angränsande rum, där jag har en pall. Medhjälp av den kan jag väl komma upp? Misslyckas! Jag fryser. På Annandag påsk kl. 06.15 (efter 10 tim på golvet) får jag tag på mobilen och ringer efter ambulans. Ambulanspersonalen bedömer att jag inte är behov av akut sjukhusvård Fyra dagar senare är jag akut sjuk och körs till Ängelholms sjukhus. en vecka senare till Helsingborgs lasarett.
Orsaken till att jag inte lyckades ta mig upp var troligen, att jag hade en infektion i underlivet. Det berodde sannolikt också på att jag inte kunnat träna på gymmet under pandomin. Mina tidigare år på gymmet (23 år) räddade troligen livet på mig. Jag hade god motståndskraft som kunde stå emot ett kallt golv i 10 tim.
Under tiden på lasarettet försämrades mitt hälsotillstånd allt mer. Troligen fick det kalla golvet den ursprungliga infektionen att explodera. Endast en lätt beröring var smärtsam. Eftertvå veckors behandling ger man upp. I Vårdguidens Journal står det: ”Ej medicinskt eller kirurgiskt behandlingsbar.” Man beslutar att överföra mig till palliativ vård (Kungshults vårdenhet). Vid förflyttningen lyfts jag i form av ett knyte med lyftkran ( speciell ) till mottagande bädd. Behandlingen fick mig att skrika ut min smärta. En brutal behandling – jag var ju inte död! Efter ett par dagar på vårdenheten informeras jag om att man tänker sluta med all medicin. Jag lyckas avvärja hotet och fick fortsätta med mina mediciner. Efter en vecka på vårdenheten lyckades jag tänka klart – börja träna! Jag informerade om att jag ville ha hjälp av en sjukgymnast. Det fick jag påföljande dag. Utmärkt!! När jag kom till vårdenheten kunde jag som bäst vifta på stortårna – båda benen var totalt förlamade. Nu återvinner jag succesivt rörelseförmågan i benen.
Efter sju veckor överförs jag till Humanas vårdboende i Norra Vram och efter ytterligare fyra veckor till Skogslidens vårdenhet i Båstad. Den 17 augusti körs jag hem till min lägenhet. Underbart att komma hem (efter 4,5 månader)! Med god support av Båstads KommunRehab fortsätter jag nu min träning.
Det kan konstateras : att 23 år på gymmet troligen räddade livet på mig att om jag låtit installera trygghetslarm en vecka tidigare ( i stället för en vecka efter fallet) hade jag fått hjälp att komma upp efter ca en halv timma och undvikit behandling på två sjukhus och tre vårdhem att det som inte var behandlingsbart kirurgiskt eller medicinskt var det med träning.